[artikel i Bladet nr 3/2003, sid 26-27]

I huvudet på…
En Schnauzerkrönika om lite personliga funderingar om hundar i allmänhet och om schnauzer i synnerhet.

Ibland händer det att någon ringer till mig och frågar om råd vid valpköp. Många känner sig villrådiga inför den stora mängd raser som finns.

Jag vill helst inte direkt råda folk om vilken ras de ska ha, men jag brukar fråga en del, för att hjälpa dom att själva kunna välja lämplig ras. Många är inte riktigt realistiska i sitt rasval. Vissa har egentligen inte tid alls för en hund och andra inser inte att grannens jättetrevliga schäfer tränas och motioneras fem timmar om dagen… Andra har sett en snygg hund på bild i en bok och har inte förstått att den rasen behöver någon timmes pälsvård om dagen för att vara så där fin. De flesta som ringer är förstås intresserade av de olika schnauzer-raserna, jag har haft alla tre, om än inte alla färger. För mig, och dig förstås, är naturligtvis dvärgschnauzern en av de absolut bästa och mest mångsidiga raserna! För visst är vår ras i många hänseenden suverän och de flesta av oss skulle inte kunna tänka oss någon annan ras. Nu verkar det som om allt fler av de blivande valpköparna intresserar sig för vår ras. Detta har vi naturligtvis full förståelse för, men det gäller att sansa sig! Alla passar inte som schnauzerägare! Inte heller uppfostrar sig dvärgschnauzern själv till den där lydiga och trevliga kamrat som vi tycker så mycket om.

Det är viktigt att vi är ärliga mot den som ställer frågor kring vår ras, för att den ska få behålla sitt fina (och välförtjänta) rykte. De senaste åren har vi varit mycket på hästtävlingar, där den stora trendrasen är jack-russelterrier. Många tvekar dock inför det ibland lite vassa terrier-temperamentet, med åtföljande jaktlust, och vill gärna ha en lite ”mildare” hund. Vi har gärna med både vår dvärg och vår riesen, vilket drar åt sig folk. Det är ju så gulligt med den lille valpen… För naturligtvis tror folk att vår lille grå kille är valp till den stora svarta! När dom sen får klart för sig att den lille är en farbror på snart tio år, tappar dom hakan alldeles. Min lille grå solar sig gärna i glansen, för han tycker ju också att han är något alldeles extra! Men naturligtvis med värdighet, vi är ju alla hans ödmjuka undersåtar och vi får gärna klappa på honom, men svansviftningarna spar han till några få utvalda. Man kan se att han tittar med vämjelse på sin stora svarte ”bror”, när han glade-ligen kastar sig upp på vem som helst, som ser ut att vilja ha hans sällskap. Sådant uppträdande är inte något för en blåblodig ”kejsare”! Hur som helst, många blir förtjusta i mina skäggiga pojkar. Min riesen tycker de flesta är för stor, men den lille är ju perfekt! Hästfolk är mest intresserade av två saker: orkar den hänga med på ridturen? Kommer den lätt överens med andra hundar? Och visst orkar en dvärg med de flesta ridturer och visst kommer den oftast överens med andra hundar. Hästfolk uppskattar också en hund som har en viss självständighet. Den ska kunna koppla av på egen hand när matte/husse är upptagen med hästen. Ja, här är det ju bara att vara ärlig, dvärgschnauzern är perfekt! Men, den kräver en hel del uppfostran för att bli så där trevlig… Det är viktigt att poängtera detta! 

Andra som ringer är ute efter den perfekta lekkamraten till familjens barn och har hört att dvärgschnauzern går så bra ihop med barn. Och visst har den goda förutsättningar att leva upp till det! Men, det krävs en del arbete från de vuxna i familjen. De vuxna måste alltid ha huvudansvaret. Både hund och barn behöver utbildning för att till fullo uppskatta samvaron med varandra. För, handen på hjärtat, inte föds väl alla dvärgar som den perfekta barnhunden? I alla lägen och med vilket barn som helst? Alla barn är heller inte födda som änglar direkt…  Med risk att vara tjatig upprepar jag hur viktigt, för rasens fortsatta popularitet, det är att tydligt tala om att hunden behöver en hel del fostran och träning, för att bli den ultimata sport- och familjehund , som den har alla förutsättningar att kunna bli.

Kort sagt, var ärlig när någon ber dig berätta om rasen! Berätta även om det jobbiga, för alla tjänar vi på bättre förberedda hundägare, som inser att det beror mycket på dom själva om hunden ska utvecklas till önskehunden. Här har rasklubben en stor och viktig uppgift att fylla! Det är också viktigt att komma ihåg att vi alla är ambassadörer för vår ras, och därför är det viktigt att vi alla handhar våra hundar på ett sätt som hedrar både oss och dvärgschnauzern som ras. Jag hoppas och tror också att våra uppfödare tar sitt värv på djupaste allvar och väljer de avelsdjur som bäst främjar rasens utveckling, inte bara vad gäller exteriört, utan också det mentala. Så ut på lydnadsplanen, ut i sökskogen, visa vart skåpet ska stå i ringarna, ut på ridturer, ut på agilityplanen, ut i skogen med förskolan, visa upp er på stan och förstås; mys med era pärlor i soffan! Tänk vilken allsidig liten hund vi har! Var rädd om den!

Varma schnauzerhälsningar.