[artikel i Bladet nr 1/2005, sid 18]

I huvudet på…
En Schnauzerkrönika om lite personliga funderingar om hundar i allmänhet och om schnauzer i synnerhet.

I förra numret av vår utmärkta medlemstidning, (tack Annelie för ett fantastiskt jobb!) var det speciellt en rubrik som jag fastnade för. Nämligen ”Hur ofta läser du rasstandarden för den ras du föder upp?!?”

Det är verkligen en intressant och berättigad fråga! Rasstandarden är ju den ”mall” vi har på hur vår ras ska se ut och vara. Men, även om vi tycker att den mycket tydligt beskriver idealhunden, verkar det finnas lika många tolkningar av den som läsare… När man ska ge exempel på riktigt bra hundar, kommer vi ofta med olika förslag. Vid en titt på utställningsresultat i vår ras, ser man att inte heller våra domare är överens. En och samma hund kan ha allt från en 2:a till cert och cacib. Visserligen är jag medveten om att en hund kan presenteras i mer eller mindre gott skick. Visst förstår jag att dess kondition, både muskulärt och pälsmässigt, kan vara olika mellan utställningarna. Men, ska det verkligen kunna skilja så mycket? När hunden ena helgen anses ha dåliga vinklar både fram och bak, för att nästa helg vinna certet med lovord för just vinklarna? Jag som amatör har svårt att förstå detta! Inte kan väl skuldran och knäet förändras på en vecka?!

Många gånger har man stått vid ringside och sett ut som en fågelholk, när domaren presenterat sina vinnare. Hur ska man veta vilken domare som tolkar standarden rätt? Till och med så konkreta saker som storlek är tydligen upp till domarna att bedöma, efter sitt ”fria skön”. I standarden står det att dvärgschnauzern ska vara 30-35 cm i mank-höjd och ändå händer det att hundar som är betydligt större, åker hem med vinnar-rosett i bagaget. Standarden säger att mer än 2 cm över 35 cm eller under 30 cm är diskvalificerande. Ett diskvalificerande fel betyder väl att hunden egentligen inte är rasstypisk och därför inte kan få något pris överhuvudtaget. Eller har jag fel? En petitess kan man tycka, men om storleken börjar dra iväg, har vi snart ingen dvärgschnauzer kvar. Mellanschnauzer som rasnamn finns inte längre, men i praktiken verkar vi ändå ha just det… Kanske ska vi införliva en fjärde storlek i schnauzerfamiljen? En av de saker som gör vår ras så populär är just den lilla storleken, utan att för den skull vara någon ”dvärghund”, mer än till namnet. Trots sin lilla storlek är den robust och ”rejäl” med stor inneboende kraft. Rasen är ju ett kulturarv som vi ärvt och som vi i vår tur förvaltar till nästa generation, därför tycker jag att det är så viktigt att vi följer den standard som finns.

Visserligen är det bra om uppfödarna läser standarden, men det är ju inte lätt att syssla med avel, när domarna förmedlar så olika saker. Det är ett faktum att det framförallt är fram-gångsrika utställningshundar som används i aveln och därför har våra domare ett stort ansvar. Det är många år sedan jag blev riktigt imponerad av att en hund blivit utställningschampion (icke förty är det förstås kul när ens egen vunnit sina cert…). Många som ståtar med fina titlar har också blivit bedömda med 2:or. Vilken domare kan man då lita på? Den som har tyckt att hunden varit av yppersta kapacitet eller den som tyckt att den haft en del mindre bra egenskaper? Som ägare är det förstås den förstnämnda! Men hur vet vi vem som har rätt?

Det var en gång en hund som annonserades ut som avelshane till hugade uppfödare. I annonsen kunde man läsa att den minsann var utställningschampion. Det verkar ju förtroendeingivande att minst två domare, tyckt att hunden varit av så god kvalitet att de gett den ett cert. Men, jag visste att dessa domare varit de enda, som inte tyckt att hunden varit tämligen medioker. Förutom dessa tre cert hade den enbart 2:or på utställning! Och hunden var visad många gånger… Vilka domare hade tolkat standarden rätt? Naturligtvis vet jag att många hundar, som aldrig blivit bedömda högre, blir fantastiskt framgångsrika i aveln. Tvärtom vad många tror är inte certen nedärvningsbara…

Egentligen är en 2:a ingen dålig merit. En hund som får en sådan är rastypisk med mindre detaljfel och således en hyfsad repre-sentant för sin ras. Men, trots allt, bör det väl vara avsevärd skillnad mellan denna 2.a och certvinnaren? Jag vill förtydliga att jag inte menar att vi bara ska använda certhundarna i aveln! Många hundar kan ha just den speciella detalj, som jag behöver för att komma framåt i min avel, utan att för den skull vara högt utställningsmeriterad.Det jag vill peka på, är att det inte verkar finnas en samlad och enad bedömning om hur vår ras bör se ut, för att vara av championkvalitet. När det gäller exteriören är det inte alltid så konkreta detaljer som storleken, som ska bedömas, utan mer abstrakta begrepp såsom typ t.ex. Två hundar kan vara helt korrekta, men ändå vara ”ihopsatta” olika. Den ena är elegant med dragning åt det terrierlika, den andre mer stadig och en hårsmån från klumpig. Båda kan vara utställda med framgång. Som amatör är det då inte lätt att förstå hur rasen ska se ut.

Det verkar ju otroligt att bägge dessa hundar, som är så olika, bägge kan överensstämma med standarden! Vilken typ är mest rätt? Vilken domare tolkar standarden rätt? En annan detalj som brukar dyka upp vid diskussioner är pälskvalitet. Även här verkar domarna vara av skilda uppfattningar. En schnauzers päls ska vara sträv, bestå av flera ”lager” och inte vara missfärgad av för mycket ull. Ändå händer det att hundar med helt otypisk päls sätts upp som vinnare. Att våra hundar har bra pälsar är framförallt viktigt rent praktiskt. Inget väder och ingen risig terräng, ska hindra våra dvärgar att uppskatta motionsturerna! En mjuk ”ytterkappa” som mest består av ull, gör att minsta väta gör dem blöta in på bara skinnet, vilket snabbt kan få den mest positiva hund att bara längta hem till brasan. Vi vet väl själva hur kul det är att överraskas av en regnskur och vår klädsel inte är regntålig. I mjuka benhår fastnar lätt allsköns skogsmaterial, som gör att det gärna bildas otrevliga tovor. Hundarna brukar inte uppskatta denna utredande pälsvård speciellt mycket…

En av dvärgschnauzerns många fördelar är just att den är lättskött och robust. En bra päls sköter sig nästan själv mellan trimningarna. Håller man den ren med ett bad då och då, behövs i stort sett bara någon genomkamning i veckan. Hur man ska trimma finns det tydligen också delade meningar om… Vissa spar så mycket päls att hunden mest påminner om amerikansk cocker-spaniel! Det man kan konstatera är att trimningen är en stor del av den eventuella framgången i utställningsringen. En duktig trimmare kan göra en bra hund bättre. En dålig trimmare kan göra en bra hund sämre…

Många tycker att domaren borde kunna se bortom trimningen och se vad som verkligen finns under pälsen. I viss mån gör säkert vissa domare det, men det ögat ser, har hög prioritet. Själv hör jag inte till de där duktiga, men försöker sköta mina hundar själv, till vardags. Vardagstrimningen är inte svår att göra själv! Ett plus är att man får ”gratis” ledarskapsträning på ”köpet”… Ska jag däremot ställa ut, lämnar jag hunden till en som är bättre med fingrar och sax. Efter allt detta svammel skulle jag vilja kommentera det viktigaste av allt hos våra hundar, temperament och mentalitet. Även här har utställnings-domarna ett ansvar. Ett ansvar som delas med uppfödarna och valpköparna. En dvärgschnauzer som i utställnings-ringen backar för domaren eller på annat sätt visar sig räddhågad, ska naturligtvis inte premieras! En schnauzer (oavsett storlek) ska vara självsäker och agera med pondus. Däremot behöver den inte vara jättesocial. Att den är reserverad ser jag inte som ett fel. Vi måste dock vara medvetna om skillnaden mellan reserverad och rädd. Hunden behöver inte vifta på svansen och kasta sig över främmande människor. Men, den ska låta sig undersökas och kunna bli omklappad, utan att visa rädsla eller aggressivitet. Som domare får man inte bortse från mentaliteten när vinnare ska koras! Hur snygg hunden än är.

Uppfödaren ansvarar för att man inte använder mentalt dåliga hundar i aveln. Uppfödaren har också att ansvara för att rätt person får rätt valp. Även i en och samma kull kan variationerna på mentalitet vara stora, så det gäller att ta tid på sig, för att lära känna den tilltänkta valpköparen, så att varje valp hamnar där den passar bäst. Slutledes har också valpköparen ett ansvar, för att valpen uppfostras och handhas på ett sätt som gör att den blir den trevliga hund den kan bli, med de egenskaper den är född med. Jag har själv varit med och valt ut valp åt en vän. Vi träffade valpen ett flertal gånger innan leveransen och den visade aldrig på något sätt rädsla eller misstänksamhet mot oss okända. Båda föräldrarna var frimodiga och sociala hundar, som jag kände mycket väl. Allt eftersom veckor och månader gick blev valpen, i sitt nya hem, successivt förvandlad. Den betraktade främmande människor med stor misstänksamhet och drog sig till slut inte ens för att bita ifrån sig, när någon kommit för nära.

Då jag själv valt valpen just för dess glada och öppna temperament, sett den vid flera tillfällen före 8 veckors ålder och också för att föräldrarna hade så underbara temperament, måste jag dra slutsatsen att det i detta fall var valpköparen som misslyckats. Misslyckats med att skapa ett förtroende mellan henne och valpen och inte haft förmågan att skapa den trygghet runt hunden, som krävs för att hunden ska bli den där riktigt trevliga kamraten. Naturligtvis älskade matte sin hund och tillsammans med kända människor var han den glada hund vi trott han skulle vara hela tiden. Vi valpköpare har ett stort ansvar för att förvalta det som uppfödarna anförtrott oss. Den bästa råvaran kan förstöras genom felaktig behandling! För att återkomma till våra domare och den makt de faktiskt har, så undrar man om det inte blir väl mycket av domarens ”fria skön” och för lite efter standarden…

I tidigare krönika har jag berört det faktum att vissa domare regelmässigt verkar sätta fram kuperade hundar framför våra långsvansar. Jag vill inte gärna tro att svansen har så stor inverkan på bedömningen. Inte heller vill jag tro att det finns domare som dömer mer efter den som håller i kopplet än hundens egna kvaliteter. Nog har väl våra domare större integritet än så? Som besviken utställare är det lätt hänt att man söker anledningar till att någon annan vann. Är man ny inom sporten känns det som om det bara är de etablerade uppfödarna/utställarna som vinner. Konspirationsteorin ligger då nära till hands. Förhoppningsfullt är det i stället så att den som varit med i spelet länge, vet att presentera sina hundar i absolut bästa kondition. Dom har lärt sig att trimma så att hundens förtjänster syns (och de mindre bra döljs…). De har också lärt sig vilka domare som tolkar rasstandarden till deras favör. De vet exakt vilket tempo som hunden ska trava i för att visa sig bäst och de har lärt sin hund att ställa upp på bästa sätt. Många nya utställare förstår inte hur mycket uppvisningen betyder. För att bli riktigt framgångsrik i utställningsringen krävs en hel del träning! Tyvärr verkar det ändå finnas domare, som misstänkt ofta premierar antingen kända utställare eller/och kända hundar. Sätter man upp en hund som vunnit tidigare, finns det ju fler domare som ansett den bra… Förhoppningsvis är dom inte många och jag hoppas att ingen i våra led förleds att ”kompisdöma”. Som tidigare sagt, hoppas jag att ”våra” domare har större integritet än så. Vissa utställare beter sig dock så att jag nästan kan förstå domare om dom hellre sätter upp deras hundar, än att behöva uppleva hur dom under den fortsatta bedömningen högljutt nedvärderar och ifrågasätter domarens kompetens.

Vi kan i alla fall konstatera att våra utställningsdomare har stort inflytande på vår avel och på nästa generation dvärgschnauzer. Därför är det oerhört viktigt att rätt personer utbildas och anlitas. Som domare bör man besitta ett stort mått av ödmjukhet och naturligtvis en stor kunskap. Man bör ha det jag tidigare nämnt, integritet, för att inte låta sig påverkas av alla högljudda ”experter” som vill lägga sig i bedömningen. Här är det naturligtvis viktigt att vi alla tar ansvar för att uppföra oss på ett sätt som möjliggör opartiska bedömningar. Har man anmält till viss utställning så har vi också accepterat ett utlåtande för den tjänstgörande domaren. Eventuella åsikter bör vi hålla inne med tills vi kommer hem. Och naturligtvis gratulerar vi den som vinner! Jag menar då inte, att man samtidigt som man tar i hand och gratulerar, i förbifarten slänger ur sig en sur kommentar om att domaren inte kan anses vare sig kunnig eller erfaren. Hur tror ni det känns för vinnaren en sån gång? Inte speciellt glad, kan jag säga, för jag har själv upplevt just detta. Det underliga är att samma människa har betalat en ganska rejäl anmälningsavgift, för att få sin hund bedömd av just den domaren… Hundsport kan vara oerhört kul och utvecklande. Vi håller på med detta för att vi tycker just det! Jag skulle önska att vi alla tänker på det när vi möter varandra, i ringen, på appellplanen eller i parken. Hur framgångsrika vi än blir, behöver vi varandra.

Ingen uppfödare klarar sig utan andra uppfödares insatser. Inte heller klarar dom sig utan valpköpare som visar upp de hundar som är resultatet av deras möda. Så nästa gång någon annan vinner, gratulera utan dubbeltydliga kommentarer och sura miner! Kanske är det just den människan som har just den hund du behöver i din avel, för att vara den som vinner nästa gång. Eller så kanske det är just den människa, som nästa gång köper en hund av dig och har just den tid och lust, som behövs för att göra ditt namn känt och dina hundar berömda…

Varma schnauzerhälsningar.