[artikel i Bladet nr 2/2004, sid 17]

I huvudet på…
En Schnauzerkrönika om lite personliga funderingar om hundar i allmänhet och om schnauzer i synnerhet.

Man pratar ofta om vikten av att välja en seriös uppfödare, när man ska köpa valp. Men, vad menar man egentligen? Vilka krav kan man ställa på en dvärgschnauzeruppfödare? Jag vill delge er mina högst personliga tankar kring detta.

Många tror att ett registrerat kennelnamn borgar för kvalitet och kunnande. Tyvärr är det inte alltid så. För att få ett kennelnamn registrerat hos SKK behöver man idag inte genomgå vare sig utbildning eller prov. Själv tycker jag nog att det vore önskvärt med någon form av utbildning i genetikens grunder och praktiskt handhavande av en valpkull. Denna, min åsikt, kommer sig bl.a. av ett telefonsamtal som jag fick för några år sedan. Det var en trevlig dam som ringde och undrade om hon fick använda min hane till sin tik. Lätt smickrad började jag förhöra mig om den tilltänkta ”frun”. Det visade sig att tiken för det första var av annan färg än min hane och på den tiden avlade man inte över färggränserna. För det andra var tiken bara 1 år, vilket jag anser är på tok för ung för att sättas i avel. Jag får också reda på att tiken vare sig är utställd eller meriterad på något annat sätt än att ”hon är jättetrevlig”. Ögonspegling hade damen aldrig hört talas om… Naturligtvis har jag redan bestämt mig för att säga nej, men nyfiken är man ju så jag fortsatte ändå samtalet. På min fråga varför hon vill använda just min hane svarar hon att det ju är så praktiskt då vi ju bor i samma stad. Hon har verkligen inte tid och lust att åka någon längre sträcka! Min förhoppning om att hon åtminstone har studerat min hunds stamtavla kommer också på skam. Hon har ingen aning ens om hans föräldrar. Då hon inte heller har en aning om min hunds egna meriter, undrar jag lite försynt hur hon fått mitt namn och nummer. Det visar sig att någon på min brukshundklubb rekommenderat henne att ringa till mig för att få ”avelsråd” och samtidigt i förbifarten nämnt att jag hade en egen hane. Efter ett långt fortsatt samtal lyckas jag övertyga henne om att skjuta sina avelsplaner på framtiden, då hon själv lärt sig lite mer.

Hennes egen uppfödare kunde tydligen inte mycket mer, så jag rekommenderade henne att dels bli medlem i vår rasklubb och dels skaffa sig en mentor i form av erfaren uppfödare. Just detta att ha en kunnig och erfaren uppfödare som ”backup” är en ovärderlig tillgång! I detta fall märker man ju vilka ”ringar på vattnet” det blir när någon inte har den rätta kunskapen att lotsa nya valpköpare in i uppfödargemenskapen och in i sporten. Tyvärr tror jag inte att denna dam är ensam i sitt slag. Många tycker att deras hund ju är så himla trevlig och därför vill man ha en avkomma till den.

Dessutom stirrar sig vissa blind på vad man kan få betalt för en rasren valp… Eftersom man inte har en aning om tester, meritering, registreringsavgifter och veterinärräkningar så blir det ju en fin extraslant! Grannen råkar ha en hane av samma ras (i bästa fall!) och lånar gärna ut honom. Och vips, så har vi en ny uppfödare! En som inte har en aning om vilka egenskaper som hon lämnar vidare till nästa generation och till sina valpköpare. Jag tycker alltså att man ska vara väl insatt i hundsporten, veta de tilltänkta avelsdjurens för- och nackdelar. Naturligtvis bör man veta (och följa!) vilka krav rasklubben ställer på tester och prov. Här är det också viktigt att blivande valpköpare tar reda på vilka dessa krav är, och inte nöjer sig med mindre än att dessa är uppfyllda. Att man även i övrigt använder bara friska och sunda individer i sin avel är väl en självklarhet! Här bör man tänka på att även om hunden är utställningschampion och vunnit aldrig så mycket, så behöver den inte ha en sund ”interiör”…

En uppfödare bör vara lika kritisk till sitt eget avelsmaterial som till sina kollegors! Uppfödare som börjar med att racka ner på andra uppfödare och deras hundar, får i alla fall mig att undra vad dom själva döljer… En bra uppfödare är en god förebild både med sin hundhållning och med sin personliga inställning till andra uppfödare. Vissa minns lätt de PRA-fall som dykt upp i andras avelslinjer, men glömmer gärna bort sina egna linjers mindre lyckade exemplar. Vi vet att genetik inte är någon absolut vetenskap och ibland dyker det upp ”fel”, som ingen kan lastas för. En bra uppfödare vet detta och tar ansvar även för sina mindre lyckade valpar, och är ärlig om sitt avelsmaterial. Jag tycker också att man ska kunna redogöra för varför man gjort just den aktuella parningen. Helt enkelt att hon har en plan och en tydlig målsättning för vad hon vill åstadkomma. Att det sen inte alltid blir som man tänkt är en annan sak!

Men, till syvende och sist, handlar det om kemi, personkemi. Som valpköpare är det viktigt att man ”känner” för uppfödaren och hennes hundar. En bra uppfödare är nämligen fortsatt intresserad av dig och din valp även efter köpet och uppskattar kontakten med ”sina” familjer. Några av mina idag bästa vänner lärde jag en gång känna genom att jag köpte hund av dom! Nu har jag skrivit en massa om olika krav man bör ha på sin uppfödare, men inte minst viktigt är ju också de krav som denne bör ställa på sina blivande valpköpare! Detta är ytterligare en sak som jag tycker kännetecknar en bra och seriös uppfödare. Nämligen att vara ordentligt frågvis och förhöra sig ordentligt vem du är och varför du vill köpa just den ras som hon har. Att kunna redogöra för det och hur man tänkt sig framtiden med den nya hunden, är en självklarhet för en seriös valpköpare. Det är ju bara naturligt att uppfödaren vill försäkra sig om att hennes valpar får ett så bra liv som möjligt. En bra uppfödare törs neka dig att köpa hund av henne om du inte kan erbjuda rätt miljö. En bra uppfödare är utrustad med en god människokännedom, men de är naturligtvis inte synska och kan inte förutse exakt hur valpen utvecklas, eller hur du som valpköpare utvecklas. Det är nämligen inte alltid lätt att vara uppfödare, oavsett hur seriös man är…

Trots allt är det du själv som ska fostra hunden så att dess medfödda positiva egenskaper utvecklas på rätt sätt. Vissa verkar var födda till hundägare och presenterar lydiga och lyckliga hundar gång på gång. De har alltid ”tur” och lyckas alltid välja de bästa valparna. Andra stackare har alltid samma ”otur” med sina hundar… Deras hundar kommer visserligen från samma kennlar som de förstnämndas, men det verkar som om de alltid råkar få de mindre lyckade exemplaren. Och naturligtvis är det alltid någons annans fel att deras hundar uppför sig som huliganer mot både folk och fä. Ofta är det uppfödaren som blir utpekad som oseriös, att hon bedriver avel med dåliga hundar. Det är inte lätt att vara uppfödare! Det mesta kan man faktiskt skylla på den som ju så att säga är upphov till eländet… Är hunden aggressiv mot andra hundar? Uppfödarens fel så klart! Valpen hade nog en dålig mor, som inte gav de rätta signalerna, vid de rätta tillfällena. Och vem har valt den dåliga tiken till avel? Vems fel är det att den lilla söta valpen förvandlas till ett rytande monster, när grannarna kommer för att beskåda underverket?

Just det! Uppfödaren har inte låtit valpen träffat folk under den viktiga socialiseringsfasen. Eller i alla fall inte rätt sorts folk… Det är inte lite en uppfödare kan vara skyldig till! Ibland finns det dock andra att skylla sina misslyckande på. Den egna hunden har blivit påhoppad och skrämd av en stor elak schäfer (tyvärr schäferfolk, det är ofta just den rasen) och då får man ju förstå att den senare, i sin tur, anfaller andra hundar. Den egna hunden är förstås aldrig elak när den biter hål på grannens godmodiga labrador,(jag vet att inte alla labradorer är godmodiga, men just den här grannens var det) den blev ju så rädd bara! Kommer inte hunden på inkallning? Kan inte det bero på den där fullständigt inkompetenta instruktören, som på valpkursen gav helt fel instruktioner? Jo men visst! Det är verkligen helt häpnadsväckande hur vissa kan gå kurs efter kurs, med hund efter hund, utan att tillägna sig ens de mest elementära ”dressyrtekniska” metoder.

Ibland undrar jag om det är med vilje man låter bli att ta till sig vad duktiga och erfarna instruktörer och uppfödare försöker förmedla. Det verkar som om man är så upptagen att bevisa att instruktören inte kan något, att man undanber sig kunskap som skulle underlätta livet för alla inblandade. Ett annat fenomen som är intressant att skåda, är kursdeltagaren som redan försökt allt. Oavsett vilka råd man ger så har de redan provat. Naturligtvis fungerade det inte. Om de till äventyrs inte provat ditt senaste förslag, så är dom i alla fall helt säkra på att det ändå inte fungerar. Inte på deras hundar inte! Just deras hundar är unika och fungerar inte alls som de andra 300, som du med framgång hjälpt till att träna. Försöker du dessutom få dom att förstå att det kanske är de själva som är problemet, då är du inte mycket värd! Genom åren har jag lärt mig att man inte kan frälsa alla. Som instruktör måste man inse att alla inte är menade som framgångsrika hundförare. Det tråkiga är bara att dessa inte själva inser sin begränsning och skaffar sig en annan hobby. Helst då någon som inte inkluderar en annan levande varelse… Men, så finns dom där andra! Dom som verkar vara födda etologer och som helt naturligt löser det ena problemet efter det andra. Som aldrig egentligen tycker att dom har problem. De lyckas alltid få hundar som fungerar som de ska. Får dom någon gång problem, söker dom ödmjukt upp någon mer erfaren och följer sedan de råd dom får. Jag vet en uppfödare som noga förklarat att just den här kullen förväntades ha mycket ”spring i benen” och stor kamplust, och därför inte bör leka alltför vilda kamplekar eller stressas för mycket.

Uppfödaren ger ingående direktiv hur valparna bör hanteras och tränas, för att inte de i grunden positiva egenskaperna ska övergå till något negativt. Ett år senare vill man lämna tillbaka den nu fullständigt uppvarvade hunden, som hejdlöst kastar sig på allt och alla. Man hävdar att hunden lider av någon mental defekt, som antingen är medfödd eller möjligen förvärvad under de första åtta veckorna hos uppfödaren. Att man använt pinn- och bollkastning, under varje promenad, för att hunden skulle få springa av sig, säger man inget om. För att ytterligare trötta ut hunden, har man använt husses brottningskunskaper… Rejäla matcher på hallgolvet var ju kul och ofarligt när hunden inte vägde så mycket, men nu väger den 50 kg och det är inte ofta husse vinner längre… Rejält stora blåmärken och ärr på både armar och ben vittnar om detta. Istället för att träna hunden lugnt och metodiskt, har man byggt all träning på stress. Man har gjort det ack så vanliga misstaget, att förväxla stress med motivation. Den stackars hundens binjurar är förmodligen enorma pga alla stresshormoner som kroppen producerat under dessa ”lekar” och ”träningar”. Man har gjort precis tvärtom mot vad uppfödaren sagt, men ändå är det denne som får höra att det är hennes avels fel att hunden nu inte uppför sig som förväntat. Det ska f_n vara uppfödare!

Varma schnauzerhälsningar.